Jag vill bara ha dig hela tiden.

Jag vill ringa dig och fråga om jag kan få komma hem till dig.

Jag vill ligga i din säng i ditt stökiga tonårsrum och känna dig, höra dig och veta att du vill precis samma sak - känna mig, höra mig.

Hela tiden.

Ibland blir jag så överväldigad.

När jag är med dig.

När jag tänker på dig.

På oss.

"Jag tror att jag är kär i dig.

Nej förresten, jag vet det."

Undrar vad du gör. Vet inte riktigt längre hur man somnar utan någon annan bredvid sig. Söker på alla låttexter jag kan om kärlek och letar efter något att känna igen sig i. Vill veta allt om dig men vill slippa ge dig någonting om mig. Vet att du inte tycker om att jag är så svår att lära känna. Jag vill inte ge dig för mycket men vill samtidigt ge dig så mycket jag kan. Såklart.

Du, jag kan så lite om allt men lär du mig att börja kan vi forma mig, lära mig, skapa mig och skapa varandra.

bild: muratonen

ibland hittar jag en rolig youtubevideo och kan inte låta bli att direkt skicka den till dig. vet att du kommer att skratta, skriva tillbaka något fyndigt som jag kommer att le åt.

ibland ser jag någon med liknande mönster på sin tröja som de du brukar ha, tänker på dina kläder, känner genast din lukt.

ibland när jag är på väg hem på natten kan jag nästan automatiskt, och utan att ens reflektera över det, börja skriva ett sms till dig.

ibland när jag loggar in på facebook kan jag känna på mig att du kommer att vara inloggad, jag har lärt mig dina tider.

det är läskigt hur nära man kan komma en annan människa.

Allt känns väldigt okomplicerat och enkelt just nu. Jag är sjutton år, går snart ut tvåan på gymnasiet och lever i ett vårfullt Stockholm utan några större krav eller måsten. Det har varit sommar de senaste fem dagarna. Tjugofem grader och alla, alla, alla sitter utomhus, dag som natt. Jag har suttit i parker hela helgen, druckit vin och umgåtts med mina finaste vänner. Och med honom.

bild: julia

Igårkväll kom jag hem ovanligt tidigt för att vara en utekväll. Jag drack te och satte på en film medans jag väntade och hoppades på att du skulle ringa. En timme senare gjorde du det och strax efter stod du utanför min dörr.

Det kändes så himla bra bara.

den där dagen då det var lite för varmt men det var vår och vår är alltid vår och jag älskar plötsligt ord som oss och vår.

den där dagen jag hade en perfekt hårdag,

vi hade legat i sängen alldeles för länge, nästan hela dagen.

hur all vår lycka gör mig sjuk och får mig att tappa balansen.

hur det känns som att jag aldrig är stabil längre.

förstår inte hur något så fint kan få mig att tveka.

så många minnen, stunder och ögonblick som får mig att bli alldeles vek när jag tänker på dom, alla dessa husväggar som räddar mig från att tappa balansen, utsikter som bara du kan hitta och alla dessa andetag.

bild: iliveinoctober

hej jag tycker om dig,

hur du är en person jag blir generad över att se på morgonen, i ljuset, det känns ju som att vi känner varandra så mycket bättre i mörkret.

hur jag brukar fundera över vilken ögonfärg du har när jag möter din blick i det svarta men vågar inte titta efter svaret på dagen.

hur vi undviker komplimanger men låter våra blickar, händer och omfamningar stå för det.

en så fruktansvärt blyg relation men hej jag tycker om dig.

bild: tinydoll

Här är jag tillbaka och skriver igen. Mina långa pauser beror antagligen på att jag så lätt hamnar i perioder då jag hatar allt som kretsar kring små korta texter och fina bilder. Det är självklart tråkigt, det är ju det bästa som finns. Om man är på humöret. Det finns stunder då jag hatar kärlek, hatar den jag tycker om och känner att det nog inte finns något ord som heter kär. Sen ändras det plötsligt, när man minst anar det.

Hur vi i sommar kunde bo hemma hos mig. Det är bara jag hemma den här veckan, du kan få flytta in i min säng, sitta på min balkong och äta frukost. Vi kan möta upp några av dina vänner senare, sitta i parken och dricka vin. Gå hem tillsammans, jag bor jättenära parken. Sen kan vi sitta inlindade i filtar på balkongen, du kan få röka en sista cigarett. Jag kan föreslå att du följer med på den där resan jag ska på, vi åker iväg, mina vänner kommer också. Vi spenderar en sommarhelg i ett annat land, hittar ett litet billigt hotell som alla kan bo i. När hösten kommer har jag kanske fått min egna lägenhet. Du får komma och hälsa på så ofta du vill.

Men tyvärr så bestämde jag ju att det inte skulle bli så.

Bild 1: ffffound, Bild 2: lissy elle

Så hamnar jag här hos er i alla fall, tycker ju om att skriva här. Idag var en sån där typisk söndag då solen sken och snön låg kvar på marken och gjorde det vitt och ljust i hela Stockholm. Jag har bara ägnat dagen åt att skriva en svenskauppgift och gått på en av mina vanliga promenader upp för berget, ner vid vattnet och genom parken. Funderar på att börja kolla på twin peaks. En perfekt söndag alltså, trots att jag inte har umgåtts med någon alls förutom mig själv - och visst kände jag mig lite ensam.

Jag förstår inte hur du orkade med mig, jag som var så otydlig och velig.

Bild 1: lissy elle

Bild 2: hittad via julia

Ostadiga promenader hem på gatorna som är förstörda av alldeles för mycket is och snö. Delandes på en cigarett, vi delar alltid, det är ju så mycket godare.

Bild: simonfilip

Insåg just att allt känns väldigt fint i denna sekund. Trots att ångest finns över miljoner olika saker som pengar, planering, skolan och helgen är det trots allt ganska trevligt att sitta vid sitt fönster, lyssna på soundtracket till An Education och höra hur någon lagar middag i köket.

Bild: wildfox

Hur en kväll kan ge en så många olika och splittrade känslor när man tänker tillbaka på den. Hur en kväll kan bli så fantastiska med just dom personerna. Hur kvällarna numera aldrig slutar som man trodde att de skulle. Idag mår jag som jag förtjänar men det är jag ganska så nöjd med.

Bilder: wildfox

Om när allt man vill är att alla ska gå hem så att man bara kan lägga sig ner i sin säng och gråta för att man saknar någon så fruktansvärt mycket.

Istället satt vi i ett grått rum i A:s säng och allt kändes så fult. Det fanns inget vackert eller tonårsaktigt över det. Inga gröna gräsmattor med vackra låtar. Bara ett stökigt rum och Håkans sämsta låt.

Varför går tiden så långsamt när man är ung?

Bilder hittade via vamoose

Varje gång jag går på din gata funderar jag alltid ut dialoger vi ska ha om vi skulle stöta på varandra. När vi väl gör det blir det dock oftast bara en nick eller ett kort leende

"åh snälla snälla. vet du receptet på att längta efter ensamheten som jag just nu är så rädd och allergisk mot. men som jag vet att man måste klara av i vissa doser som vuxen människa..."
Jag tror egentligen inte att jag har svaret på det. Jag har aldrig varit särskilt ihopsatt med en annan människa och därför är jag så van vid att vara ensam. Den dagen då jag fastnar i någon kommer antagligen hela mitt liv att vändas upp och ner. Den ensamheten som jag tidigare har varit så bekväm i kommer jag kanske att börja hata då. Kanske.

Annars handlar det nog om att omge sig i en mysig ensamhet, att tycka om sin omgivning och veta att alla man älskar finns så nära, även fast du inte har dom där just precis då.

"...så säger hon något klokt om att livet inte blir till någonting om man inte vågar och när man är modig så blåser det och det måste man orka för annars sitter man bara hemma och ångrar sig och så lever alla andra livet istället för en själv" av niotillfem.

Har egentligen inte så mycket på hjärtat idag. Har legat och läst Sandras frågestund och frågat mig själv hur det kan vara möjligt att känna igen sig så enormt mycket i en annan människa.

Bild: Lina Scheynius

Bild: The cherry blossom girl som bor i ett så fint rum.

Den här veckan bor jag ensam igen och känner mig aldrig så lugn som då. Det är väldigt skönt att jag tycker så mycket om att bara vara med mig själv. Tänker tillbaka på veckan efter en festival förra sommaren, hur jag kände mig helt tom efter alla intryck och händelser och bodde ensam en hel vecka efter festivalen. Gick knappt utanför dörren, istället bakade jag, sydde kjolar, tittade på film, försökte läsa lite och lagade pastarätter.

En gång för väldigt länge sedan hittade jag den här texten på Annika Marklunds blogg. Jag sparade den på min dator och läser den ibland. Den är nämligen fruktansvärt fin, läs!

Efter femton går det uppåt, framåt.
Bit ihop och håll huvudet högt.
Lyssna inte på vad de säger, och inte på vad de inte säger.
Skit i att de tittar, skit i att de inte tittar.
Tonåren ett helvete som handlar om att överleva tills det riktiga livet börjar.
Lägg din tid på att bli en ännu finare, mer intressant människa så länge.
Läs böcker, lyssna på musik, spela instrument, titta på film och tv-serier, skriv poesi,
berättelser eller låtar, lär dig allt om datorer eller fransk film eller påfåglar eller vad du nu
är intresserad av.
Ät, sov, andas, överlev.
Det är nog det bästa tips jag kan ge till en 15-åring.
Överlev bara. Allt blir bättre.
One day, everything's going to be better for you.
Jag lovar.

Så underbart tjejiga bilder från fantastiska thegirlwhotamedthetiger.

Känner att jag har tappat bort mig själv lite under lovet. Behöver greppa tag i vardagen igen, för en gångs skull behöver jag den. Behöver rutinerna och vetandet att det är vårtermin vilket betyder att värmen och lättheten snart är här.