Undrar vad du gör. Vet inte riktigt längre hur man somnar utan någon annan bredvid sig. Söker på alla låttexter jag kan om kärlek och letar efter något att känna igen sig i. Vill veta allt om dig men vill slippa ge dig någonting om mig. Vet att du inte tycker om att jag är så svår att lära känna. Jag vill inte ge dig för mycket men vill samtidigt ge dig så mycket jag kan. Såklart.

Du, jag kan så lite om allt men lär du mig att börja kan vi forma mig, lära mig, skapa mig och skapa varandra.

bild: muratonen

ibland hittar jag en rolig youtubevideo och kan inte låta bli att direkt skicka den till dig. vet att du kommer att skratta, skriva tillbaka något fyndigt som jag kommer att le åt.

ibland ser jag någon med liknande mönster på sin tröja som de du brukar ha, tänker på dina kläder, känner genast din lukt.

ibland när jag är på väg hem på natten kan jag nästan automatiskt, och utan att ens reflektera över det, börja skriva ett sms till dig.

ibland när jag loggar in på facebook kan jag känna på mig att du kommer att vara inloggad, jag har lärt mig dina tider.

det är läskigt hur nära man kan komma en annan människa.

Allt känns väldigt okomplicerat och enkelt just nu. Jag är sjutton år, går snart ut tvåan på gymnasiet och lever i ett vårfullt Stockholm utan några större krav eller måsten. Det har varit sommar de senaste fem dagarna. Tjugofem grader och alla, alla, alla sitter utomhus, dag som natt. Jag har suttit i parker hela helgen, druckit vin och umgåtts med mina finaste vänner. Och med honom.

bild: julia

Igårkväll kom jag hem ovanligt tidigt för att vara en utekväll. Jag drack te och satte på en film medans jag väntade och hoppades på att du skulle ringa. En timme senare gjorde du det och strax efter stod du utanför min dörr.

Det kändes så himla bra bara.

Låter ungefär så här:

Lyssna

den där dagen då det var lite för varmt men det var vår och vår är alltid vår och jag älskar plötsligt ord som oss och vår.

den där dagen jag hade en perfekt hårdag,

vi hade legat i sängen alldeles för länge, nästan hela dagen.

hur all vår lycka gör mig sjuk och får mig att tappa balansen.

hur det känns som att jag aldrig är stabil längre.

förstår inte hur något så fint kan få mig att tveka.

så många minnen, stunder och ögonblick som får mig att bli alldeles vek när jag tänker på dom, alla dessa husväggar som räddar mig från att tappa balansen, utsikter som bara du kan hitta och alla dessa andetag.

bild: iliveinoctober

hej jag tycker om dig,

hur du är en person jag blir generad över att se på morgonen, i ljuset, det känns ju som att vi känner varandra så mycket bättre i mörkret.

hur jag brukar fundera över vilken ögonfärg du har när jag möter din blick i det svarta men vågar inte titta efter svaret på dagen.

hur vi undviker komplimanger men låter våra blickar, händer och omfamningar stå för det.

en så fruktansvärt blyg relation men hej jag tycker om dig.

bild: tinydoll

Här är jag tillbaka och skriver igen. Mina långa pauser beror antagligen på att jag så lätt hamnar i perioder då jag hatar allt som kretsar kring små korta texter och fina bilder. Det är självklart tråkigt, det är ju det bästa som finns. Om man är på humöret. Det finns stunder då jag hatar kärlek, hatar den jag tycker om och känner att det nog inte finns något ord som heter kär. Sen ändras det plötsligt, när man minst anar det.

Hur vi i sommar kunde bo hemma hos mig. Det är bara jag hemma den här veckan, du kan få flytta in i min säng, sitta på min balkong och äta frukost. Vi kan möta upp några av dina vänner senare, sitta i parken och dricka vin. Gå hem tillsammans, jag bor jättenära parken. Sen kan vi sitta inlindade i filtar på balkongen, du kan få röka en sista cigarett. Jag kan föreslå att du följer med på den där resan jag ska på, vi åker iväg, mina vänner kommer också. Vi spenderar en sommarhelg i ett annat land, hittar ett litet billigt hotell som alla kan bo i. När hösten kommer har jag kanske fått min egna lägenhet. Du får komma och hälsa på så ofta du vill.

Men tyvärr så bestämde jag ju att det inte skulle bli så.

Bild 1: ffffound, Bild 2: lissy elle

Så hamnar jag här hos er i alla fall, tycker ju om att skriva här. Idag var en sån där typisk söndag då solen sken och snön låg kvar på marken och gjorde det vitt och ljust i hela Stockholm. Jag har bara ägnat dagen åt att skriva en svenskauppgift och gått på en av mina vanliga promenader upp för berget, ner vid vattnet och genom parken. Funderar på att börja kolla på twin peaks. En perfekt söndag alltså, trots att jag inte har umgåtts med någon alls förutom mig själv - och visst kände jag mig lite ensam.

Jag förstår inte hur du orkade med mig, jag som var så otydlig och velig.

Bild 1: lissy elle

Bild 2: hittad via julia

Har inte haft så mycket att skriva här den senaste tiden. Vet delvis vad det beror på - jag är rädd för att vara för privat och raderar ständigt inlägg som jag publicerat. Vet inte varför jag är så osäker. Den här bloggen var ju min fristad men den känns numera kvävd. Vi får se vad som händer i framtiden, det kanske bara handlar om inspiration.

Puss och tack för era kommentarer.

Bild 1: lissy elle

Bild 2: ghostlings

Ostadiga promenader hem på gatorna som är förstörda av alldeles för mycket is och snö. Delandes på en cigarett, vi delar alltid, det är ju så mycket godare.

Bild: simonfilip

Bilder: celestephotography

Insåg just att allt känns väldigt fint i denna sekund. Trots att ångest finns över miljoner olika saker som pengar, planering, skolan och helgen är det trots allt ganska trevligt att sitta vid sitt fönster, lyssna på soundtracket till An Education och höra hur någon lagar middag i köket.

Bild: wildfox

Hur en kväll kan ge en så många olika och splittrade känslor när man tänker tillbaka på den. Hur en kväll kan bli så fantastiska med just dom personerna. Hur kvällarna numera aldrig slutar som man trodde att de skulle. Idag mår jag som jag förtjänar men det är jag ganska så nöjd med.

Bilder: wildfox