Jag tänker ofta på att jag behöver våga lite mer. Letar ständigt efter ett mod och en självsäkerhet i mig som jag inte kan hitta. Alla chanser jag aldrig tar. Då jag tänker att jag aldrig får känna de där känslorna som jag så gärna vill känna. Men att det egentligen är mitt fel. Att jag inte får känna dom. För jag vågar inte.
Sandra,
niotillfem, verkar ju vara en fruktansvärt fin människa. Här är två utdrag i texter hon har skrivit om just det- att våga.
"För jag hade folköl i kroppen och tänkte att jag måste våga. Jag måste jag måste. Och även om det inte blev vi efter det, så var det ändå något jag förstod. Att vad som än händer måste man säga ja. Våga våga våga. Orka våga. Vilja våga. Och när man väl vågat - vad det än är - och står där med ord som knyter sig i halsen och kommer ut helt fel, ja då spelar det egentligen ingen roll.För man kommer inte ligga i en säng och tänka att hela livet flyger förbi utan att man själv får vara med.""Undra om man alltid kommer vara kvar på samma plats och inte komma vidare någonstans någonsin. Eller vad det än kan vara. Att man känner sig som det trasigaste lilla krypet som funnits någonsin. Man kommer inte ligga i sin säng för alltid och undra om livet inte var mer än såhär. Att stå här, mitt i allting, och känna sig så sorglig så att man nästan går under. En dag. När man fyller lite äldre; då kommer man känna sig så mycket tryggare i hjärtat och allt runt omkring hjärtat. Och man kommer inte sitta på en tunnelbana med en miljard människor runt omkring sig och känna sig som den ensammaste i hela världen."
Varför skriver jag om det här ikväll? För att jag vill börja våga. För att min helg bestod av att säga nej. Fast jag egentligen ville säga ja.
