Om 2009

Bild: Linda Alfvegren

Det här året har jag varit alldeles för nervös och osäker till en början, varit trött på min klass, min skola och allt runt omkring mig, haft fantastiska resor med ännu mer fantastiska personer, drömt alldeles för mycket om personer jag inte kan få, drömt om personer som jag inte har vågat komma nära, drömt om att bli stark, modig och mer social, velat starta om på nytt i en ny skola, insett att jag tycker om min gamla skola, fått tillbaka vänner och förlorat andra, känt mig ledsnare men samtidigt haft mitt bästa och roligaste år 2009.

Gott nytt år!

Om askungen Erika Ascot

Visst minns ni bloggen black ascot, den som dock visade sig vara marknadsföring för föreställningen Vanessa på Malmö Opera. Bloggen som de flesta trodde var skriven av en riktig person - föräldralösa Erika, boendes med sin styvmor i en våning på Östermalm och som ägande dagarna åt dyr shopping, plommonvin och drömmar.

Jag tycker vi ska påminna oss och läsa några utdrag från bloggen. Jag älskade den nämligen, tog inte Erica på så stort allvar men drogs in i hennes värld och kunde inte släppa hennes ord.

Jag drömde om mammas svarta klänning hela natten. Är det vanligt att plagg spökar för en? Mer naturligt skulle det väl vara om det var mamma själv som satt i sängkanten och tittade vakande över mig. Fantomvakade. Inte hennes tomma svarta sidenklänning.

Lämnade alla lampor tända när jag gick till skolan i förmiddags. För att det inte skulle kännas ensamt när jag kom hem igen. Men det gjorde det ändå såklart. Det är inget några lampskärmsdämpade watt kan göra något åt.

Har börjat dricka 7elevenkaffe. Skäms inte ens. Det är ju inte kaffet, utan hon. På andra sidan disken. Tunn som en blyertspenna. Tjock svart lugg över ögonen. En gång såg jag henne sticka en av sina svarta naglar i ansiktet på en enorm motorcykelsnubbe som höll på att skrika åt sin tjej. Killen såg livrädd ut och försvann snabbt ur butiken. Sedan dess har jag fantiserat om henne varje natt. Jag kallar henne Lolita och drömmer att hon bor i en liten vindskupa någonstans på Söder där hon sitter på nätterna och röker prince och skriver böcker (jag har sett henne läsa tjocka ryska (?) böcker flera gånger). Så nu köper jag sju söta koppar varje dag och drömmer om att ett av hennes långa mörka lössläppta hårstrån ska landa i min kopp. Jag vill slicka i mig hennes dna.

min moster:

* läppar röda som hallon och en själ svart som en skogstjärn hörde jag en av hennes 3675 älskare säga. (tror egentligen varken läpparna eller själen var de kroppsdelar han var mest intresserad av)

* äger fler än 700 klänningar (som dock snabbt åker av så fort en man kommer i närheten)

* är den enda människa jag vet som kan se skillnad på en manolo- och en guccisko bara genom att se hur hon som bär skorna rör sig.

jag har varit hennes fånge sedan jag var sju. egentligen är det väl en definitionsfråga: ibland går det dagar utan att vi träffas. det är många rum mellan oss, men det är hennes bergamot jag vadar genom i hallen, hennes kaffe jag hypnotiskt brygger på morgonen och hennes klandrande ord jag gör mitt bästa för att ignorera. min moster har en skattkammare på nyckelvridningsavstånd från sin säng. Garderoben. garderoben med mammas skatter, som i högerled gick till moster och inte till mig. där hänger givenchyn och glimmar i mörkret, alaïabootsen står uppradade. dries första kollektion, yves saints sista.

killarna jag träffar lever i klyschor. De fattar inte att herrskjortorna och de gotiska stringtrosorna är värre än att handla en ros från en gatuförsäljare, det är värre än att matcha play-tshirts. värre. reducerar mig till en uttjatad filmscen. smala ben, ciggen, gardinerna, gammal ingrodd lukt av trött dior homme-parfym, utsikten. tvingas jag in i den situation en gång till kommer jag inte att byxlös sätta mig i fönstret för att vila blicken. jag kommer hoppa.

Jag tycker om...

Transparenta underkläder.

Mormorskängor och spetsnattlinnen som klänningar.

Strumpbandshållare och päls.

Känner mig till slut som mig själv igen efter ordentligt med sömn, mat och en lång dusch. Idag är det bara julklappsinslagning och godisbak som står på schemat och imorgon är det julafton. Stämningen har kommit och mitt fönster är så fint med en ram av snö och istappar. Ska bara stanna inne hela dagen, kylan där ute äter upp mig och får mig att drabbas av en längtan bort härifrån. Bättre att isolera sig.

Bilder: ghostling

Några bilder jag blir glad av.

att helt plötsligt få känslan av en ensamhet då man minns gårdagens kaos och inser att ingen, i-n-g-e-n, har hört av sig idag och frågat hur man mår.

Jag är överkänslig, självisk och svag. Kanske.
Är bara så trött på allt.
trött på allt som är gammalt i alla fall, bekantskapskretsar äldre än ett år.

Bilder: lina scheynius

Jag kan inte sluta fängslas över den svenska fotografen Lina Scheynius magiska bilder. Miljöerna, folket och den speciella stämningen i hennes fotografier är något som gör henne unik enligt mig. De här bilderna med modellen Carmen är mina favoriter.

Bild: tompalumbo

Och så har jag tänkt på dig. Såklart, när tänker jag inte på dig? Undrat vad du gör just då. Önskat att du varit med, skrattat med mig, lärt mig hur man spelar trummor, hur du får ditt hår att se så fint ut, hur ditt rum ser ut och på vilket sätt du skriver sms.

Bild: i love wild fox

Idag är en sådan där dag då all kraft går till att röra sig mellan sängen och köket och ljuset utanför fönstret var redan borta då man vakande. Men sådana dagar får man ha och denna söndag har ägnats åt te och tv-serier.

Bild: iliveinoctober

Jag åker nattbussen hem då tunnelbanorna har slutat gå så sent på onsdagar. Staden utanför är tom en vardag och bussen består bara av en trött kvinna förutom jag själv. Jämfört med en full tunnelbana en helg där det är svårt att få ett bra avslut på en kväll känns bussresan så fruktansvärt fin. Hela kvällen har varit så vacker och innehållit nytt sällskap, dans och en glädje som verkligen finns inuti mig på riktigt.

"Jag frågar alltid frågor jag inte vill ha svaret på. Du svarar alltid rätt".

Michaela Forni ger ut sin första bok, "en bok om kärlek".
Känner att den står högt upp på min lista av böcker jag vill ha just nu, läs det här så förstår ni nog:

Magiskt men tragiskt

Bilder: Make me go to rehab, Steven Meisel för Italienska Vogue.

(tryck på bilderna för att se dom större)

Som Michaela skrev, "det finns något vackert i trasiga människor". Det är så märkligt att vi tycker så och facineras så mycket av det. Något lockande men samtidigt oroväckande som fångar oss. Något så genomskinligt och skört att det blir magiskt.

Jag är inte trött på dig. Jag är trött på oss.

Och min saknad är så enorm.

Växer med årstider, terminer som går och påminnelser om att man blir äldre på födelsedagar.

En saknad efter något jag inte ens har upplevt.

Det kanske kallas längtan.

Har ni någon gång gått ut och plötsligt upptäckt hur fint ert kvarter är? Gått ut en ensam kväll för en promenad och alla hus, färger och parker är för stunden magiska, ljusa och fyllda med någonting nytt.

Har ni någon gång plötsligt känt att ni har tröttnat på alla runt omkring er? De fina, fina vännerna man har men som för just den kvällen är trista, fyllda av klagomål och missnöje. Allt skitsnack som går omkring i gruppen, all ilska mot varandra bakom ryggarna. En ilska som byts ut mot falskhet när man kommer tillbaka med en av dom efter att ha pratat ut om de andras fel och brister.

Olika kvällar, olika stämningar.

Känns som olika liv.

en ny vecka. en vecka med prov och alldeles för mycket i skolan. en vecka med den första julstämningen. en vecka med försök till vintermys bestående av te, ljus och musik. men känner att jag befinner mig på fel ställe. behöver min egna lägenhet n-u.

en egen värld med bara mig själv som invånare. en värld av bjuda in andra till då och då. en värld att lyssna på musik som den här fina låten och sitta på den egna balkongen och röka cigarett efter cigarett.

Låt mig sova en stund. Bara en liten, liten blund. För hon sa att allting var lönlöst. Men jag tyckte hon sa lönnlöv.

Bild 1: Chris Craymer

Bild 2: ffffound!

Man känner att den där värmen och kärleken finns där, bara man sträcker ut händerna. Istället håller man kvar dom på tangentbordet

"Det var väl inte trött jag var, mer uttråkad, det var så dumt och trist, plugget och lärarna var dumma och trötta och hånfulla och uppgivna och det viktiga som hände, det livsavgörande som hände, det hände aldrig under lektionerna, det hände aldrig i klassrummen. Slött. Slöa elever som drömmer om något annat. Småtrevligt ibland, aldrig mer. Aldrig mer än fyra poäng på en skala. - Men det beror kanske på mej själv också, sa jag. Det beror kanske på att jag inte prioriterar skolan just nu. I mitt liv."


Skrivet av Per Nilsson, hittat hos den fina bloggen Solrosland.

Om att vilja våga men inte veta hur

Bild: phosphene

Jag tänker ofta på att jag behöver våga lite mer. Letar ständigt efter ett mod och en självsäkerhet i mig som jag inte kan hitta. Alla chanser jag aldrig tar. Då jag tänker att jag aldrig får känna de där känslorna som jag så gärna vill känna. Men att det egentligen är mitt fel. Att jag inte får känna dom. För jag vågar inte.

Sandra, niotillfem, verkar ju vara en fruktansvärt fin människa. Här är två utdrag i texter hon har skrivit om just det- att våga.

"För jag hade folköl i kroppen och tänkte att jag måste våga. Jag måste jag måste. Och även om det inte blev vi efter det, så var det ändå något jag förstod. Att vad som än händer måste man säga ja. Våga våga våga. Orka våga. Vilja våga. Och när man väl vågat - vad det än är - och står där med ord som knyter sig i halsen och kommer ut helt fel, ja då spelar det egentligen ingen roll.För man kommer inte ligga i en säng och tänka att hela livet flyger förbi utan att man själv får vara med."

"Undra om man alltid kommer vara kvar på samma plats och inte komma vidare någonstans någonsin. Eller vad det än kan vara. Att man känner sig som det trasigaste lilla krypet som funnits någonsin. Man kommer inte ligga i sin säng för alltid och undra om livet inte var mer än såhär. Att stå här, mitt i allting, och känna sig så sorglig så att man nästan går under. En dag. När man fyller lite äldre; då kommer man känna sig så mycket tryggare i hjärtat och allt runt omkring hjärtat. Och man kommer inte sitta på en tunnelbana med en miljard människor runt omkring sig och känna sig som den ensammaste i hela världen."

Varför skriver jag om det här ikväll? För att jag vill börja våga. För att min helg bestod av att säga nej. Fast jag egentligen ville säga ja.

It's simple, we don't want to kill

Devandra Banhart - Heard somebody say

Idag fick jag en hyacint av min chef.
Det tyckte jag var fint.

När jag tänker på hur det skulle vara om det var vi.
hur fina dina ögon skulle vara en centimeter ifrån mina.
på hur du inte skulle få plats i min säng.
på hur jag skulle bli irriterad på dig ibland och du skulle skratta för jag är dålig på att vara arg.

Istället ser vi bara varandra från var sin ände av korridoren.
tittar ner igen för att sedan få ögonkontakt precis då vi går förbi varandra.
vi har skapat vår rytm. En tyst rytm som jag tycker om att kalla ”vår”.

Bild 1: Lina Scheynius

Bild 2: Edouard Plongeon

Varför känns det som att hösten har slutat vara så där solig och full av röda och gula löv på marken? Så som man föreställer sig den under de andra årstiderna. Idag var hösten bara grå och blöt. Istället för att jobba efter skolan hade det passat mycket bättre att gå hem, tända doftljus som luktar så starkt att man får ont i lungorna, gömma sig under filtar, lyssna på Devendra Banhart, dricka te och köpa årets första lussebulle. Eller se en film från många årtionden tillbaka som Funny Face eller Roman Holiday. Men det får bli en annan dag.

I need another world. this one's nearly gone. still have to many dreams. never seen the light

Jag har kommit fram till att den här är en av de absolut finaste låtarna jag vet. Lyssna.

Bild: celestephotography

Vakna i en lägenhet instängd av sömn och andetag flera timmar innan de andra kommer att vakna. Ta på sig jackan och kängorna och bege sig hem.

Ute är morgonluften grå och blöt. I en ödestad klockan åtta en lördag. En stad med ett grytlock över sig.

Bild: monsieur oiseau

Nu ska jag bege mig ur min bubbla här hemma och gå ut för en promenad och en cigarett. Får komma på något mer att göra för att dra ut på tiden så att jag inte luktar rök när jag kommer in. Ikväll blir det vi igen, något jag är lite rädd för.

Vi är ju inte "vi" längre. Istället är du en ny bekant för mig.

Någon jag behöver lära känna på nytt. Dock vet jag inte om någon av oss har tålamod för det.

Ignorerar klockan.
Vet att efter en kopp te och lite slösurfande behöver jag plugga. Så har det varit hela veckan, så är det även idag. Istället lurar jag mig själv, om ingen klocka finns försvinner alla krav. Så. fruktansvärt. omotiverat. allting. är. Efter skolan händer aldrig något roligt, istället väntar en hög med skoluppgifter, en hög med papper som ska läsas och fyllas i. Istället läser jag bloggen där någon som jag antar har flyttat hemifrån sitter i sin lägenhet och skriver. Går säkert någon skrivarkurs. Mellan skrivandet tar hon kaffepauser, vinpauser och bakpauser. Lever i sin egen tillverkade drömvärld. Kan inte jag också få hoppa in där?

And besides you're probably holding hands with some skinny pretty girl that likes to talk about bands and all I wanna do is ride bikes with you

Bilder: Chris Craymer Romance

Här vill jag bo, tack

Bilder från olika bloggar; niotillfem, hannah&landon, theselby mm.

Leva i en extrem klyscha i en annan stad än Stockholm.