Har ni någon gång gått ut och plötsligt upptäckt hur fint ert kvarter är? Gått ut en ensam kväll för en promenad och alla hus, färger och parker är för stunden magiska, ljusa och fyllda med någonting nytt.
Har ni någon gång plötsligt känt att ni har tröttnat på alla runt omkring er? De fina, fina vännerna man har men som för just den kvällen är trista, fyllda av klagomål och missnöje. Allt skitsnack som går omkring i gruppen, all ilska mot varandra bakom ryggarna. En ilska som byts ut mot falskhet när man kommer tillbaka med en av dom efter att ha pratat ut om de andras fel och brister.
Olika kvällar, olika stämningar.
Känns som olika liv.
>Visst är de! Min är faktiskt från åhléns (:
SvaraRaderaså himla sant det du skriver, oj vad jag känner igen mig, och önskar att jag vågat ha en så ärlig blogg som din.
SvaraRadera