Om askungen Erika Ascot

Visst minns ni bloggen black ascot, den som dock visade sig vara marknadsföring för föreställningen Vanessa på Malmö Opera. Bloggen som de flesta trodde var skriven av en riktig person - föräldralösa Erika, boendes med sin styvmor i en våning på Östermalm och som ägande dagarna åt dyr shopping, plommonvin och drömmar.

Jag tycker vi ska påminna oss och läsa några utdrag från bloggen. Jag älskade den nämligen, tog inte Erica på så stort allvar men drogs in i hennes värld och kunde inte släppa hennes ord.

Jag drömde om mammas svarta klänning hela natten. Är det vanligt att plagg spökar för en? Mer naturligt skulle det väl vara om det var mamma själv som satt i sängkanten och tittade vakande över mig. Fantomvakade. Inte hennes tomma svarta sidenklänning.

Lämnade alla lampor tända när jag gick till skolan i förmiddags. För att det inte skulle kännas ensamt när jag kom hem igen. Men det gjorde det ändå såklart. Det är inget några lampskärmsdämpade watt kan göra något åt.

Har börjat dricka 7elevenkaffe. Skäms inte ens. Det är ju inte kaffet, utan hon. På andra sidan disken. Tunn som en blyertspenna. Tjock svart lugg över ögonen. En gång såg jag henne sticka en av sina svarta naglar i ansiktet på en enorm motorcykelsnubbe som höll på att skrika åt sin tjej. Killen såg livrädd ut och försvann snabbt ur butiken. Sedan dess har jag fantiserat om henne varje natt. Jag kallar henne Lolita och drömmer att hon bor i en liten vindskupa någonstans på Söder där hon sitter på nätterna och röker prince och skriver böcker (jag har sett henne läsa tjocka ryska (?) böcker flera gånger). Så nu köper jag sju söta koppar varje dag och drömmer om att ett av hennes långa mörka lössläppta hårstrån ska landa i min kopp. Jag vill slicka i mig hennes dna.

min moster:

* läppar röda som hallon och en själ svart som en skogstjärn hörde jag en av hennes 3675 älskare säga. (tror egentligen varken läpparna eller själen var de kroppsdelar han var mest intresserad av)

* äger fler än 700 klänningar (som dock snabbt åker av så fort en man kommer i närheten)

* är den enda människa jag vet som kan se skillnad på en manolo- och en guccisko bara genom att se hur hon som bär skorna rör sig.

jag har varit hennes fånge sedan jag var sju. egentligen är det väl en definitionsfråga: ibland går det dagar utan att vi träffas. det är många rum mellan oss, men det är hennes bergamot jag vadar genom i hallen, hennes kaffe jag hypnotiskt brygger på morgonen och hennes klandrande ord jag gör mitt bästa för att ignorera. min moster har en skattkammare på nyckelvridningsavstånd från sin säng. Garderoben. garderoben med mammas skatter, som i högerled gick till moster och inte till mig. där hänger givenchyn och glimmar i mörkret, alaïabootsen står uppradade. dries första kollektion, yves saints sista.

killarna jag träffar lever i klyschor. De fattar inte att herrskjortorna och de gotiska stringtrosorna är värre än att handla en ros från en gatuförsäljare, det är värre än att matcha play-tshirts. värre. reducerar mig till en uttjatad filmscen. smala ben, ciggen, gardinerna, gammal ingrodd lukt av trött dior homme-parfym, utsikten. tvingas jag in i den situation en gång till kommer jag inte att byxlös sätta mig i fönstret för att vila blicken. jag kommer hoppa.